tankar

utlärningssvårigheter

Ibland kan man undra om det verkligen är eleverna som har inlärningssvårigheter eller skolan som har utlärningssvårigheter.

Det är en stor utmaning att möta alla elever på just deras enskilda nivå. Men det står så i skollagen, det är inget som jag har hittat på( inte heller rektorn har kommit på detta). Jag kan känna hur jag blir frustrerad och vill förändra då synen hos en del pedagoger känns “gammeldags”. De har en och samma bok till alla elever, hänger eleven inte med så är det hens problem. Inga anpassningar i form av längre tid vid prov( det är fusk) och att gå fram till en elev efter genomgången för att se till att den kommer igång går ju absolut inte…tänk om man ska behöva göra det med alla 28 elever?! Det hinner man inte, så då väljer man att inte göra nåt alls istället.

Nu är det ju väldigt sällan alla 28 eleverna i klasen behöver att läraren kommer fram till dem efter en genomgång, det kan röra sig om max en handfull. Det borde man som lärare klara. Man kan ha sin genomgång, sedan gå fram till dessa och se så de har förstått vad de ska göra och om de har några funderingar. Kanske tom följa dem till väskan för att de inte ska glömma läxan och få skäll för det.

Vissa elever har inte kapaciteten och det kommer inte att växa till sig eller mogna. Det finns vuxna som inte klarar detta. “nu när de går på högstadiet så borde de”…ja, men de gör inte det så lämna det negativa och bristletandet och se det positiva, förstärk och bygg relationer. Längre tid vid ett prov är inte fusk, det är en rättighet som en elev med dyslexi kan ha och det borde läraren veta och se hur det kan gynna eleven.

time to make a statement

Jag hittade ett bra inlägg som jag gillade skarpt. Det känns som om jag skulle ha kunna skriva det själv. Det är Ulrika Aspeflo som har skrivit det och jag delar det här:

Time to make a statement!

Snart får det vara nog!

Jag vill inte längre hamna i handledningssituationer på skolor där lärarna vill att jag ska tala om för dem vad de ska göra för att få eleven att sluta uppföra sig ”illa” i klassrummet. Eller jo, det vill jag gärna, om det VERKLIGEN är det de vill, dvs. om de verkligen vill höra vad DE ska göra för att få eleven att uppföra sig bättre.

Blev det rörigt nu? Jag ska försöka förklara vad jag menar…

Gång på gång hamnar jag i situationer där lärare ber om hjälp utifrån situationen i klassrummet, och ofta då med fokus på en eller flera elever i klassrummet som man upplever gör situationen ohållbar. Lärarnas frågor är ofta ställda på följande sätt:

Hur ska jag få X att sitta på sin plats, lyssna på instruktionerna och göra det X ska? Hur ska jag få X att sluta prata rakt ut i klassrummet och sluta störa sina klasskamrater? Hur ska jag få X att sluta säga en massa fula ord och sluta kasta med saker? Hur ska jag få X att göra det alla andra gör i klassrummet? Hur ska jag få X att delta i de olika lektionerna? Hur ska jag få X att lyda de regler vi har bestämt?

Dessa frågor brukar sedan ackompanjeras med följande beskrivning:

X har behov av att en vuxen finns vid X sida hela tiden för att det ska fungera och det finns det inte resurser till för jag har X antal elever till i klassen…

Frågorna lärarna ställer är i mina ögon helt OK att ställa, OM två andra frågor omedelbart ställs efter dem:

* Varför gör eleven det hen gör?

* Vad kan JAG göra annorlunda för att möta det som orsakar elevens beteende?

Den första frågan av dessa är helt avgörande för svaret på den andra. Om jag som lärare kan ta ett elevperspektiv och känna in varför eleven gör den hen gör så har jag svaret på vad jag behöver förändra för att situationen ska bli bättre.

Detta kräver dock att jag har en syn på elever och elevers lärande som utgår från en övertygelse om att elever gör så gott de kan och att de uppför sig väl, om de kan det. Att elever deltar i lektioner som de upplever meningsfulla, begripliga, hanterbara och motiverande.

Det kräver också att jag följer Skollagen och Läroplanen som säger att undervisningen ska utformas utifrån eleverna och att det är jag som lärare som har ansvaret att anpassa undervisningen utifrån de elever jag möter.

Om jag inser detta som lärare så förstår jag att jag behöver få hjälp att förstå elevens beteende om jag inte klarar av att förstå det själv. Jag behöver också hjälp med att ändra på saker i min undervisning så att det jag gör kompenserar för de svårigheter/behov eleverna har.

En elev som inte sitter still och gör det hen ska gör det oftast p.g.a. att hen inte förstår, klarar av eller förstår meningen med uppgiften hen ställs inför. Om jag som lärare ska kunna hjälpa denna elev behöver jag alltså fundera på:

* Hur kan jag få uppgiften/lektionen att bli tydligare, mer begriplig och mer meningsfull för eleven?

En elev som skriker fula ord och för en massa oväsen brukar i mina ögon betyda en elev som skriker HJÄLP MIG samtidigt som eleven visar att hen har tappat kontrollen över sig själv och den lärsituation som hen befinner sig i. Frågorna läraren bör ställa sig är då:

* Hur kan jag ge eleven den hjälp hen behöver och se till att eleven lär sig strategier att behålla kontrollen över sig själv i svåra situationer bättre?

En elev som inte följer de regler som satts upp gör oftast inte det p.g.a. att reglerna är för svåra eller för obegripliga/meningslösa för eleven att uppfylla. Läraren bör anpassa reglerna så de blir möjliga att hålla för alla elever i klassen.

Skolan har, då det finns svårigheter kopplat till elev och lärmiljö, en skyldighet att göra en utredning. Denna utredning ska dels utmynna i att lärarna ska få en större förståelse kring de bakomliggande problem/svårigheter eleven kan ha vad gäller affektreglering, impulskontroll, perceptionssvårigheter, uppmärksamhet, motorik, språkförståelse, social förmåga m.m. Men den ska sedan också sätta detta i relation till den lärmiljö eleven befinner sig i, vilket innebär att man måste se över allt ifrån bemötande, relationer, undervisningsstrategier och material som eleven möter i klassrummet.

Denna utredning/kartläggning ska ge lärare kunskap och vägledning kring vilka anpassningar och strategier som lärarna behöver ha fokus på i undervisningen. Kunskapen hos de som hjälper lärarna med denna kartläggning/utredning är ju oerhört viktig för att ge en förståelse som utgår från och behåller elevfokus/elevperspektiv.

Om skolans personal efter att ha gjort en kartläggning/utredning kommer fram till att det ENDA eleven behöver är att ha en vuxen person vid sin sida, så blir det ju mycket märkligt och rent av olagligt att i nästa andetag säga: det finns det inte resurser till för jag har X antal elever till i klassen… Skolan har ju nämligen skyldighet att ge eleven det stöd eleven behöver.

Som tur är tänker jag att det sällan är det enda eleven behöver för att det ska bli en bättre lärsituation. Det som också påverkar elevens situation och lärande är det läraren kan förändra i sitt sätt att tänka och göra i klassrummet, och detta är ju dessutom sådant som inte kräver extra personal i klassrummet. Ju mer eleven känner mening och motivation inför uppgifterna som presenteras för hen och ju mer eleven känner att hen förstår och klarar av det som förväntas av hen – ju mindre behov av vuxenstöd. Med detta sagt vill jag även understryka att det mycket väl kan behövas extra personal i klassrummet och att det, i kombination med en förändrad undervisning kan göra en enorm skillnad för elevens mående och lärande i klassrummet. Extrastöd som tillsammans med läraren har haft tid och möjlighet att planera vad, när, varför och hur anpassningar och stöd ska sättas in för eleven.

Det som dock sällan kommer att ge en positiv förändring av klassrumssituationen är:

* Fler regler och tillsägelser till eleven.

* Fler telefonsamtal/brev hem till föräldrarna.

* Att ta in en handledare som ska förmå eleven att sitta still, göra det hen är tillsagd, inte störa osv.

Med detta vill jag ha sagt:

Kalla inte in mig om ni vill att jag ska få eleven att lyda och uppföra sig, för det varken kan eller vill jag göra, för det är en återvändsgränd som har helt fel fokus.

Vill ni däremot få hjälp med att förstå vad som är svårt för eleven och vad ni kan göra för att hjälpa, stötta och undervisa eleven, så kommer jag mer än gärna! Det är en svår, men förtvivlat viktig och utmanande uppgift som jag mer än gärna vill vara en del av. Jag kan hjälpa er att tänka kring möblering, gruppering, material, lektionsupplägg m.m., så länge vi tillsammans behåller fokus på att det vi är ute efter är att förstå vad som är svårt för eleven och att vi letar lösningar för eleven att lära sig utifrån målen i läroplanen och ha det bra och utvecklas som människa i skolmiljön. Det kommer att vara tufft och innebära energiåtgång och prestigelöshet, men ni lärare som redan är här i tanke och handling, vet att det lönar sig!

Till alla lärare som fortfarande kämpar med att få tanke och handling att stämma överens, vill jag säga att jag förstår att det är svårt att få till det i ett klassrum bestående av många elever med mycket olika behov och förutsättningar. Ni har ett oerhört svårt uppdrag och ni förtjänar all hjälp och allt stöd ni kan behöva för att lyckas med uppdraget.

Jag är villig att stötta er om ni är villiga att ta emot stöd som innebär att ni gör förändringar i ert sätt att undervisa som vägen att förändra elevens situation och beteende.

Till alla rektorer vill jag säga att ni behöver jobba stenhårt på att få alla medarbetare på skolan att behålla ett elevfokuserat arbetssätt, där ni hela tiden stöttar lärare och andra på skolan att ha fokus på vad undervisningen har för effekt på elevernas lärande. Ni behöver ge lärarna förutsättningar att följa Skollagen och Läroplanen och ni behöver ge organisatoriska förutsättningar för att ett systematiskt kollegialt lärande med stöd utifrån behåller fokus på detta under lång tid så att lärarna hittar en stabil teoretisk grund för sitt arbete med eleverna.

Till mig själv, och alla andra som har liknande uppdrag som jag, vill jag säga:

Ge oss kraft att orka fortsätta ge stöd till dem som behöver det – för elevernas skull!

Det finns oerhört många böcker och föreläsare att hämta kraft och lärdom av, men för det ändamål jag just försökt förklara känns kombinationen:

Beteendeproblem i skolan, av Bo Hejlskov Elvén, samt Helen Timperleys principer för lärares utveckling, som en utmärkt och fullt tillräcklig kombination.

Jag skissar upp en bild av den process som behövs, enligt Helen Timperley:

clip_image001

Det är hög tid att alla skolledare/rektorer tar tag i detta NU och ger lärare kunskap och möjlighet att lägga energi och fokus på rätt saker!

​Ulrika Aspeflo

logos

Det är rätt intressant att testa sina egna barn på olika sätt. Mina har fått göra diverse olika tester då jag läst till speciallärare. Nu idag har jag suttit med sonen, 9 år, och testat Logos. Jag gick den utbildningen för någon månad sedan och programmet har strulat så jag har inte kommit igång med att prova det själv. Men idag lyckades jag testa honom här hemma. Det har hittills gått rätt bra. Men det ska bli skoj att se hur resultatet blir och vad jag kan göra för analys av detta. Det ska nämligen lämnas in en analys och tankar kring ett test för att få certifikatet på kursen.  Jag hoppas kunna göra det snart så det blir klart.  Det svåra är ju inte att genomföra testerna utan att klura ut vad man kan dra för slutsatser och vilka rekommendationer man ska ge.

samtal

Nu har jag haft mitt utvecklingssamtal med min rektor. Det gick bra. Han tycker att jag gjort ett bra jobb och att mina tankar och visioner för vad som är en bra värdegrund och hur vi ska jobba framåt på skolan är vettiga. Det känns alltid skönt, även om jag inte var så orolig för detta. Det är skönt att ha en rektor med en bra elevsyn och bra värderingar och som man kan bolla tankar och idéer med.

lönekriterier mm

Nu är det snart dags för utvecklingssamtal. Då ska det funderas kring våra arbetsuppgifter och vad vi vill utveckla. Det här är ena sidan av de kriterier som vi har i kommunen. Den punkt jag själv tycker att jag kan förbättra är att professionellt avgränsa sig och utvärdera min egen verksamhet. Det kanske beror på att jag är rätt ny också. Jag vet inte om jag gör rätt eller är ute och cyklar. Men jag upplever att jag arbetar förebyggande, samarbetar och möter eleverna på deras nivå. Då jag sitter med i EHT och har nära samarbete både med lärare och rektor samt eht så känner jag att jag har fokus på eleverna i behov av stöd. Ett professionellt samtal kan jag säkert bli bättre på då jag inte haft så många sådana sedan jag blev anställd. Man kan ju alltid bli bättre och då jag nu gått kurs i både språkstörning, snart blir det Samba och även logos har jag klarat av så borde lönen gå upp något tycker jag.

 

image

extra anpassningar och särskilt stöd

 

Det är många som undrar hur det ska bli nu med färre ÅP som ska skrivas och istället ska eleverna ha extra anpassningar. Vad är vad? Hur ska man göra? När gör man vad? Jag hittade denna förklaring och bild på lärarförbundets hemsida som jag tyckte var tydlig och bra.

Steg 1: Extra anpassningar

Elever ska som ett första stödsteg få så kallade extra anpassningar. Dessa anpassningar kan exempelvis bestå i tidsbegränsade specialpedagogiska insatser, extra träning och läxhjälp eller särskilda IT- hjälpmedel. Det kan handla om lättlästa böcker, längre tid vid prov, muntliga prov, att läraren går fram efter en genomgång för att tydliggöra vad som ska göras, att ha planeringstid med eleverna enskilt eller i grupp mm. Det är lärare och specialpedagoger/speciallärare som ansvarar för att extra anpassningar görs. Dessa bör dokumenteras då de ska kunna utvärderas senare och rektor ska kunna ha koll på vad som görs. Vi har tagit fasta på ett dokument där lärarna kryssar i vilka anpassningar som görs och i vilka ämnen. I ett förtydligande stod det också att extra anpassningar ska genomföras i 2 omgångar innan man ser om det räcker eller inte.

Steg 2: Pedagogisk utredning

Innan åtgärdsprogram upprättas krävs en pedagogisk utredning. Dess syfte är att visa vilket behov eleven har av särskilt stöd. Detta behov ska sedan ligga till grund för åtgärderna i åtgärdsprogrammet. Utredningen kan också landa i att eleven inte har behov av särskilt stöd utan att han/hon kan nå kraven i kursplanerna med hjälp av extra anpassningar eller utan extra insatser. Då kan rektor besluta att inte upprätta ett åtgärdsprogram (ett beslut som kan överklagas elev/vårdnadshavare). Den pedagogiska utredningen tar en del tid att genomföra, och det hade underlättat om kommunen haft en gemensamt dokument som alla följde istället för som nu, att alla skolor/ spec ped hittar på sitt eget sätt.

Steg 3: Stöd med åtgärdsprogram

Nästa steg i trappan är särskilt stöd med åtgärdsprogram. Åtgärdsprogrammet kan exempelvis innebära att eleven placeras i en särskild undervisningsgrupp, ges anpassad studiegång eller en elevassistent. Det medför oftast någon form av varaktigt organisatoriskt ingripande i elevens skolgång. Detta steg tas om de extra anpassningarna inte hjälper, eller om det behövs åtgärder som ligger utanför vad lärarlaget kan uträtta/besluta om. Om eleven direkt visar stora svårigheter kan för övrigt steget med extra anpassningar hoppas över.

När ska en utredning göras?

Lärare och övrig skolpersonal ska uppmärksamma skolledningen om de anser att en elev behöver särskilt stöd. Vårdnadshavare och eleven själv kan naturligtvis också begära särskilt stöd. Rektor ska i bägge fallen se till att en pedagogisk utredning görs och att ett beslut fattas om ett åtgärdsprogram (eller att inte upprätta ett åtgärdsprogram).

kurs

Idag har jag varit på en Logos-kurs. Det var en heldag i Umeå. Som tur var har jag suttit med en i det centrala resursteamet och vi gick igenom alla delproven så jag har testat och sett hur programmet ser ut. Det underlättade verkligen. Logos är ett datorbaserat lästest. Det tar upp 6 av de kriterier som man använder för att ställa diagnosen dyslexi. Då det är viktigt att fånga upp eleverna tidigt och kunna ge dem den hjälp och det stöd som de har rätt till känns det bra att ha mer på fötterna så jag kan ge tydligare svar på vilka svårigheter eleven har inom läsningen.

undervisning

Igår var det jobb…sista dagen innan eleverna kommer, mkt tjat från lärare om vad jag ska göra och hur mitt schema ska se ut. Jag vet inte än. Och kommer inte att veta den första tiden heller. Likaså för de som jobbar som speciallärare. Det betyder ju inte att man är arbetslös utan det finns andra saker att göra. Men jag blir så less på vissa lärare som verkar tro att de inte behöver ändra något alls i undervisningen. Det är bara eleverna som behöver ändra på sig. Så funkar det inte och det finns så tydliga direktiv på hur det ska vara. Men samtidigt förstår jag dem då det är ett jobb att ändra/anpassa sin undervisning. Det kräver mer än att alla "slår upp s 54 i boken".

Det är så viktigt att lärare får stöd och hjälp med att anpassa sin undervisning. Forskning visar att eleverna kommer så mycket längre då. Det säger ju sig själv, om man får hjälp där man är så kommer man längre än om man får hjälp med saker som är långt ovanför ens huvud.

Vi har tagit fram dokument om extra anpassningar där lärarna bara kryssar i vad de gör. Det finns flera alternativ  så att de inte ska behöva klura ut vad som kan passa att göra. Vissa älskar det dokumentet, vissa verkar bara tycka att det är jobbigt. Så är det säkert, men jag hoppas att jag kan stötta dem så att alla elever får det så bra det går.

sommarlov i sikte

Snart är det sommarlov och mitt första halvår som specialpedagog(speciallärare) är snart till ända. Nu har jag ju inget sommarlov i år. Tydligen har speciallärarna det, men inte specialpedagogerna som har semester. Så för första gången i mitt yrkesverksamma liv har jag inte sommarlov. Men det ska nog gå bra.

Det som däremot retar mig här i kommunen är att ledarna i bildning säger att eleverna ska ha rätt till specialpedagogiskt stöd, därför anställer vi specialpedagoger och inte speciallärare. De tänker helt fel, anser jag. Det behövs båda delarna. Specialpedagoger och speciallärare som kompletterar varandra och bidrar till en helt annan helhetssyn på eleverna och deras arbete.  Men än så länge verkar det bara vara att gilla läget och glida med. Det är inte så att jag tänker ställa mig på några barrikader efter att ha jobbat i ett halvår och strida för något jag inte helt kan.

Förra veckan hade vi avslutningslunch med alla specialpedagoger i kommunen. Det var vi i vårt fd skolområde som stod för värdskapet. Vi hade hyrt lokal, fixat lunch och tipspromenad och några som berättade om ett projekt de arbetat med. Det har varit väldigt nyttigt för mig att komma direkt in i hetluften som arrangör/sammankallande tillsammans med mina kollegor. Men det har bidragit till att jag varit tvungen att ta beslut, initiativ och ha en åsikt.

Jag vet inte om det går, men jag har sökt tjänst som förstelärare i kommunen. Detta då jag känner att jag har kunskaper som jag kan bidra med till andra och bredda deras syn på vissa saker, främst inom läsförståelse och läsinlärning.  OM jag får det eller ej, vet jag i nuläget inte. Men man kan alltid söka.

PYS

Idag var jag på en föreläsning om PYS-paragrafen som den kallas, paragrafen om undantagsbestämmelser vid betygssättning.

Det var intressant och jag tror jag antecknade så pennan glödde. Det var en person från skolverket som var inbjuden och han var väldigt kunnig och duktig på att förklara saker. Men det var många nya saker att få koll på, kände jag.  Det underbara med mitt jobb som jag har just nu är alla sådana föreläsningar, fördjupningar och nya kunskaper. Jag läser, går på föreläsningar och deltar i webföreläsningar från SPSM.

Jag tror att det är en viktig del i arbetet, att aldrig slå sig för bröstet utan hela tiden se vad jag kan utveckla och förbättra. Det gäller säkert i många yrken, men genom åren har jag mött flera lärare som tyckt sig veta hur saker och ting ska skötas. När man kom med ett förslag fick man en klapp på huvudet och ”lilla vännen, det där provade vi på 80 talet och det fungerade inte”.  Det är viktigt att inte hoppa på allt nytt så fort det kommer, men finns det forskning bakom som stöder det hela blir det intressant att ta reda på mer.